Läckström

Hårddiskbyte i Amigan

Tidigare i dag kom då äntligen ersättaren till min numera trasiga hårddisk som sitter i min Amiga 1200. Det hela består av en liten adapter från IDE-kabeln till CF-kortet. Det hela ser ut som på följande bild.

2012-12-28 19.02.46

Dags att vända upp och ned på Amigan för andra gången i mitt liv. Första gången var ju för ungefär en vecka sedan då jag var tvungen att se hur hårddisken ser ut då den hade börjat felat. Med det sagt är jag absolut ingen kunnig person när det gäller att gräva i Amigor. Det gör mig även lite ont i hjärtat att skala av skalet på den då den är så fin ;)

2012-12-28 19.03.36

Men efter att dragit av samtliga skruvar och vänt datorn åt rätt håll igen var det bara att lyfta höljet och därefter vinkla upp själva tangentbordet. Så här ser alltså världens genom tidernas bästa dator ut! Plastpåsen i mitten är alltså den gamla hårddisken som är invirad på detta viset av den föregående ägaren. Det sitter även ett extrakort insatt (det mörka nere till höger) vilket jag förstått är 2 mb extra RAM.

2012-12-28 19.07.45

Jag tog och drog bort den existerande hårddisken och lät IDE-kabeln vara kvar.

2012-12-28 19.08.49

Den satte jag rakt in i adaptern och därefter tryckte jag in kortet. Jag halvt som halvt bröt sönder en av piggarna i adaptern. Men jag lyckades räta upp det hela och räddade dagen.

2012-12-28 19.11.40

Eftersom det inte fanns några direkt skruvhål i adaptern fick jag ta till lite tejp som kunde hålla nere det hela. Jag fäste den i själva CF-kortet så att jag eventuellt inte skulle förstöra något känsligt.

2012-12-28 19.25.18

På kortet var ScalOS redan förinstallerat. Det är ett 100% kompatibelt AmigaOS-system som vid första anblicken fungerar riktigt bra. En sådan enkel sak som att när man tar tag i ett fönster så ändrar den fokus till det automatiskt är underbart.

2012-12-28 19.14.03

Till slut så körde jag igång ett gammalt härligt spel som jag har haft många roliga timmar till. Medan jag sitter och skriver det här går modulspelaren på fulla muggar och jag kör intron till spel som Lotus Turbo, Pinball Fantasier, The Settlers osv. Helt fantastiskt vilken maskin jag har här hemma ;)

2012-12-28 19.16.36

Så kan jag då rekommendera att man installerar en CF-hårddisk i sin Amiga? Japp, lätt. Men förvänta er inte några jätteökningar i prestanda. Jag känner nog faktiskt ingen skillnad alls. Men en sak som är stor skillnad är ljudnivån. Jag hör inte längre hårddisken och det är riktigt grymt. Jag sitter numera vid en helt tyst dator. Av någon anledning har diskettstationen slutat att knäppa också då den letar efter diskar. Dock fungerar den fortfarande som den ska och drar igång läsningen när en diskett sätts in. Har antagligen med ScalOS att göra. Fantastiskt i vilket fall som helst!

Ny hårddisk till Amigan

amigaVid varje julledighet tar jag mig ofta an någon gammal retromaskin. Det må vara ett NES, Snes eller Amigan. Oftast är det Amigan som ligger mig närmast om hjärtat. Men när jag i mitten av december slog på mig gamla trotjänare fick jag till min stora fasa se ett gäng felmeddelanden om att hårddisken inte mådde så bra som den borde. Jag hade aldrig tidigare öppnat upp en Amiga så det var med lite darriga händer jag tog mig an uppgiften.

Jag skruvade upp den utan några egentliga problem. Det jag ville se var hur hårddisken satt så att jag kunde införskaffa mig en ny. Det var en standard IDE 2.5 tumsdisk. Problemet är ju att sådana har jag inte liggandes på lagret, trots mitt ganska stora reservdelslager. Men så fick jag av en slump se på Tradera en liten fantastisk sak. Det är en compact flashkortsadapter till IDE.

Det innebär med andra ord att jag kan ta ett vanligt CF-kort och sätta in som hårddisk i Amigan. Coolt, typ en SSD i min gamla Amiga 1200! Men inte nog med det, för att göra det ännu lättare för mig är den redan förinstallerad med ScalOS. Det är ett operativsystem som är, ska vara, helt kompatibelt med Amigans originalsystem Amiga OS/Workbench. Samt att det från grunden ser mycket bättre ut.

Hårddisken bör dyka upp nu någon gång i mellandagarna så att jag kan sätta igång att leka igen redan till helgen. Jag får återkomma i ärendet när jag vet mer. Men jullovet ser ut att bli ett av de mest spännande på mycket länge!

 

Årets spel 2012

xcommmBara för att jag inte skrivit här på ett bra tag innebär det per automatik inte att jag inte har spelat några spel. Tvärtom, jag har kunnat koncentrera mig än mer på själva spelandet. Jag kommer inte att rabbla upp en mängd olika spel i en mängd olika kategorier. Det gör andra bloggar så bra, och allvarligt talat börjar jag spy på alla dessa listor där alla ska bräcka varandra med lustiga kategorier. Därför bestämde jag mig för att köra en kategori, och i den, endast en vinnare. Kort och gott, här har ni mitt val av årets spel.

Xcom – Enemy Unknown är spelet som jag väntat på sedan mitten av nittiotalet. Att något liknande inte har gjorts, på ett vettigt sätt, är för mig ett mysterium. Fast det borde jag väl förstå att det måste till en gammal Microproseanställd för att få ordning på spelare och att försvara Xcom–namnet innan det köra i graven som ytterligare "ett i längden FPS".

Jag ska dock erkänna, jag har ännu inte klart av det här spelet. Efter 45 timmars spelande känns det som att det fortfarande är mycket att uppleva och jag lär mig fortfarande nya taktiker hela tiden. Så jag anser fortfarande att jag kan säga att detta är årets spel. Ta tex Dishonored som tog typ 7 timmar att spela igenom, hur stor glädje har jag av det idag?

Jag må vara en retronostalgiker av sällan skådad rang, men jag kan inte säga det för ofta, spel var bättre förr. Och med det sagt är det inte så konstigt att året har svämmat över av just gamla spel. Vi snackar bland annat Diablo 3 som ursprungligen är från nittiotalet. Vi ser även en storm av nygamla spel vakna tackvare Kickstarter. Där nämner jag bara spelet Godus och allt annat under 2013 är som bortblåst.

Det märks att jag inte har skrivit på ett bra tag för jag kommer lätt in på saker som inte alls har med årets spel att göra. Jag vill få ut så mycket men har så liten plats att skrika ut det. Det blir lite osammanhängande men ska jag vara helt ärlig så har korrekturläsning aldrig varit min starka sida. Jag får tillräckligt av den varan på jobbet.

Jag avslutar därmed mitt inlägg om årets spel med att skriva om något helt annat. Men har ni ännu inte spelat Xcom så köp det direkt. Och köp det till PC, att spela det med en gamepad är att krångla till det något kopiöst. Testa även OpenXcom som jag skrivit om här tidigare(använd sök), det är ännu under utveckling men fixar originalspelet så att det kan köras utan Dosbox. Helt fantastiskt även det.

Film eller spel?

walkingdead.jpg

Jag har blivit riktigt splittrad nu under den senaste veckan. Jag som aldrig satt något annat än själva spelkänslan i första rummet, har nu spelat ett "spel" där storyn varit det stora och spelkänslan kommit i andra hand. Men jag måste få precisera vad jag menar med spelkänsla först; det är den känslan man har i spel som Quake, att känna direkt att det man gör påverkar spelet utan någon som helst lagg. Som den perfekta rocketjumpen du har 100% kontroll över, eller det perfekta hoppet över ett stup med Mario för er som är lagda åt det hållet.

Spelet som jag har spelat heter The Walking Dead och jag har verkligen gillat allt med det. Jag har suttit som besatt under de fyra timmarna de två första episoderna har tagit. Det är verkligen ett vinnande koncept som Telltale har kommit på, det här med episoder. Att kunna spela ett spel i två timmar, därefter längta i en dryg månad innan man får spela igen. Bättre än så blir det inte (Valve?).

Och jag som var riktigt upprörd över Heavy Rain när det kom. Tänkte att så här kan inte spel få fungera, man spelar ju ingenting! Men The Walking Dead har fått mig att omvärdera mina tankar om spel i den här gengren. För visst liknar de ändå de gamla äventyrsspelen jag älskade på nittiotalet? Man spelar lite men får uppleva mycket. Nu anser jag dock fortfarande att det är ganska stor skillnad på The Walking Dead och just Heavy Rain. Skillnaden är fortfarande det som jag kallar spelkänsla. Men som sagt, det finns även grader på den mindre bra spelkänslosidan också.

Men för att jag ska klara av att erkänna det här måste jag skriva om vad jag anser spel är. Eller rättare sagt, vad som spelbranschen kallar spel och jag konsumerar som film. För det är fortfarande en sjukt stor skillnad på The Walking Dead och Quake. Det ena är för mig ett spel och det andra är numera den interaktiva filmen på 7 cd-skivor som spelbranschen försökte sälja på mig under nittiotalet.

Om jag bara kan acceptera den här skillnaden och inte kräva att allt jag konsumerar framför datorn ska vara rena spel, kommer jag att ha mycket roligare. Och hösten kommer att förgyllas av ett av de bästa äventyrsspelen på den här sidan 2000-talet.

Varför Diablo 3 är bra

diablo-3-screenshot-barbarian-warrior-bridge-fight-2

Jag tänkte inte bemöda mig med att skriva att Diablo 3 är riktigt bra. För det tror jag de flesta redan visste för 4-5 år sedan när det utannonserades. Däremot tänker jag förklara vad det är som gör spelet så sjukt bra. Spelet innehåller inte 2 timmars tutorial såsom är standard för spel i dag. På det viset dumförklarar inte tillverkaren oss spelare direkt i uppstarten av spelet. Jag är en tänkande människa, jag kan testa mig fram eller läsa mig till hur jag ska göra, om jag nu skulle behöva det.

Här drar jag paralleller till det nyligen släppta Minecraft på Xbox som är väldigt neddummat. Spelet tappar all sin charm om det inte hade varit för att man var tvungen att leta runt på olika sidor om hur man craftar diverse saker. Vad är det svåra med att bara klicka på en knapp och allt löser sig? Jag är sjukt trött på den här dumförklarande trenden av spelare hos många spelföretag. Och det är här som Diablo 3 glänser. Det visar mig inga pilar dit jag ska gå. Jag får själv traska runt på stora fält och leta efter ingångarna jag ska till. När jag dock är riktigt nära kan det dyka upp en pil som bekräftar att jag är nära. Men det är gjort på ett sådan extremt bra sätt så att det aldrig blir idiotsäkert.

Visst har Blizzard förfinat och förenklat en hel del sedan de tidigare delarna i serien. Men det som de gjort är aldrig något som får mig som spelare att känna mig som en idiot som inte fattar hur saker och ting fungerar. De har bara gjort det lite bekvämare för mig, inte enklare för att jag inte förstår.

Spelet känns egentligen som Diablo 2 gjorde när det släpptes. Och det är riktigt positivt! Få spel idag känns som riktiga spel, utan mer som interaktiva B-filmer som tvingar mig att välja för inkompetenta spelkaraktärer som står och velar om de ska vara onda eller goda. Totalt ointressant! Diablo 3 är bara ren spelglädje med den renaste spelkänslan jag känt hos ett nytt spel på mycket, mycket länge. För att få uppleva något liknande måste man gå tillbaka till 90-talet eller till de få spelen som släppts sedan Diablo 2, som faktiskt sätter spelkänslan före något billigt manus som döljer ett i övrigt dåligt spel.

Amigan på Wii

2iglnop

En sak som knappast behöver att diskuteras är att Amigan är världens bästa dator genom tiderna. Tyvärr gick det som det gick med Commodore, och Amigan finns inte längre bland oss. För oss riktigt inbitna Amiganördar är detta dock egentligen inga problem då vi givetvis har gamla härligheten ståendes på en fin plats i våra lägenheter.

Men för dem som kanske sålt sin Amiga och saknar den finns det lösningar som emulatorer. Själv minns jag den första gången jag pillade med Amigaemulatorer. Det var någon gång under 1996 när UAE släpptes. Jag trodde aldrig att den skulle fungera, och det gjorde den givetvis inte heller. Jag tror det var först något år efteråt som den verkligen kunde ladda en diskett från Amigan. Vi snackar givetvis dosversionen av UAE här, någon Windowsversion var inte i närheten ännu.

Det svåra på den här tiden var att få över disketterna från Amigan till PCn. Man var först tvungen att göra om dem till .ADF-format på Amigan själv. Sen föra över hela härligheten med en nollmodemkabel. På den här tiden hade man ändå vant sig vid coax-nätverk med terminatorer och allt vad det hette. Hela 10mbit kunde man i teorin få fram genom de kablarna. Med nollmodem kunde en diskett ta dryga 10 minuter, och det var aldrig säkert att det fungerade. Tänk dig arbetsdagen det tar att köra över Beneath a steel sky och dess 15 disketter…

I förra veckan surfade jag runt som vanligt på måfå och ramlade in på http://wiibrew.org/wiki/UAE_Wii. Det som presenterades framför mig var ett enkelt och smärtfritt sätt att installera en Amigaemulator på mitt gamla dammiga Wii. Det var inte svårt att ta beslutet att hacka Wiit och installera härligheten på den.

Själva “hackningen” tog ungefär 2 minuter och installationen av emulatorn 3 minuter. Därefter var det bara att föra över mina .adf-filer via sd-kortet och köra igång. Jag kunde nu sitta och spela Benefactor med Wii Classic kontrollen. Lyckan var gjord för resten av året!

Ett avslutat kapitel

eurogamer-logo

Jag har i dagarna skrivit min sista recension för svenska Eurogamer. Jag kände att med mitt nya jobb och allt annat som händer i mitt liv just nu att tiden inte riktigt fanns. Jag kommer istället att åter bli lite mer aktiv här på bloggen och skriva mycket om det som jag gillar bäst, nämligen retrospel och pc-spel.

Sedan ska jag i ärlighetens namn även säga att jag tappade en del av njutningen i att spela när man hade en tidspress på sig. De bra spelen ville man ju aldrig att de skulle ta slut. De dåliga spelen kändes bara jobbigt att komma hem till efter arbetet och förstöra kvällarna med.

Nä, jag trivs nog ändå bäst med mina gamla spel som jag kan få spela i lugn och ro samt dela med mig av mina upptäckter på retromarknaden i den takt jag vill.

Kanske ett totalt onödigt inlägg, men jag kände ändå att jag ville få ut det ;)

Theme Hospital till mobiler

20110626_corsixth_v0.0.0

Jag tycker att det har varit ganska mycket snack om en remake på Bullfrogs gamla storspel Theme Hospital i diverse podcast på sistone. Jag vet att för något år sedan så spelade jag en upphottad version som hette OpenTH. Den hade stöd för 1080p och nya menyer så att det så ok ut även på våra stora skärmar i dag.

Men därefter har jag knappt rört vid spelet som jag älskade när det begav sig. Tidigare i dag gjorde jag sak av det och sökte upp Open TH för att upptäcka att den porten har upphört. Men innan Ni sätter kvällskaffet i halsen kan jag lugna Er att sidan hänvisar till ytterligare ett projekt som levde parallellt med Open TH, nämligen CorsixTH.

Det fina med projekt som CorsixTH och liknande är att man kan spela spelet på otroligt många fler plattformar än det var ämnat för från början. CorsixTH fungerar i skrivande stund till Android, iOS, n900, HaikuOS, Wii och OpenPandora. Ja, det är dessa plattformar förutom de självklara Windows, Mac och Linux då.

Jag har spelat runt lite på min Samsung Galaxy S2 och tycker att det fungerar riktigt bra. Alla funktioner är inte riktigt på plats än, men ett par timmar har jag allt redan hunnit med. Menyerna är dock mycket små och det kan vara svårt att klicka rätt. Kan tänka mig att en läsplatta är det ultimata att spela det här spelet på.

Givetvis måste ni äga originalet för att kunna spela. Men vill Ni bara testa så kan man ladda ner demot inne i själva CorsixTH. Därefter kan ni bedöma om det är värt ett besök hos er närmaste spelhandlare.

CorsixTH hämtas till mobila enheter här.

Top 5 – 1994

Spelåret 1994 hör till ett av de absolut bästa. Jag kan inte se att något spel de senaste 10 åren skulle platsa på min top 5-lista. Det här är året vi kommer att minnas för de unika titlarnas år. Det var här spelen skapades, inte efterapades.

Eftersom jag omöjligtvis kunde välja ut bara fem spel från det här året så börjar jag med att rada upp ett gäng spel som inte riktigt räckte hela vägen fram. Men det går inte att låta bli att nämna dem ändå. De skulle lätt ha tagit sig in på vilken top 5-lista som helst de senaste åren. Men nog med snack, här har vi de underbara spelen!

Beneath a Steel Sky (Amiga)
mzl.wetzvszs

Det gigantiska spelet som kom på hela 15 disketter höll mig fången länge. Trots att jag aldrig klarade av det, och trots att jag fastnade flertalet gånger, så kunde jag inte sluta spela det. Det var ett av de första spelen att översättas till svenska, bara det gjorde sitt. Men en sak som gjorde att det stod ut från andra samtida äventyrsspel var miljöerna. De dystra framtidsmiljöerna var underbara att traska runt i.

Jazz Jackrabbit (PC)
jazzjackrabbit_ingame

Det var något magiskt med den här kaninen. Jag vet egentligen inte vad det var, men på något sätt var det befriande att få kunna spela ett riktigt bra plattformsspel på datorn. Och missförstå mig inte nu, det var inte enkom för att spelet släpptes för PC som jag gillade det, nej, det var lika mycket spelkänslan och den fantastiska grafiken.

Little Big Adventure (PC)
relentless-twinsens-adventure_12

Gissa vem som hoppade högt när han fick reda på att en version av Little Big Adventure planerades till iPad? Spelet var som många spel på den här tiden, helt unika och nytänkande. Du styrde runt huvudkaraktären Twinsen genom ett gäng nivåer. Du kunde välja olika sätt att ta dig fram, smygande, snabbt eller i krigsberedskap. Hur du valde att spela påverkade hur spelet bekom.

Novastorm (PC)
Novastorm_-_1994_-_Psygnosis_Limited

Från företaget med världens coolaste namn, Psygnosis. Egentligen var det här spelet snyggare än bra. Men eftersom det var så sjukt snyggt så blev det bra med tiden. Du flög med ditt fartyg över en för förrenderad bakgrundsfilm. Varje genomspelning såg med andra ord exakt likadan ut. Fienderna poppade även dem upp precis på samma ställe varje gång. Ändå höll grafiken mig fången och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag varvade det minst 50 gånger.

Raptor: Call of the Shadows (PC)
mzl.hjcpobsr

Det var en gång en spelmarknad som frodades och mådde riktigt bra. Storspelen släpptes i sharewareversioner där du fick en episod av tre helt gratis. Dlc var något främmande som aldrig skulle fungera under den här epoken. Fanservice var något som var gratis och inte kostade pengar. Det var innan man fick betala för backstagepass osv. Det var en lycklig tid, och det var tiden då ett av de absolut bästa shoot ‘em up-spelen släpptes, Apogee’s Raptor.

Sensible Golf (PC)
01

Sensible software var ofattbart stora i mitten av 90-talet. Med storsäljarna Cannon Fodder och Sensible Soccer fanns det ingen som kunde rubba dem. Mitt i den här hysterin släppte de ett ganska bortglömt golfspel. Sensible Golf använde Cannon Fodder-motorn med allt vad det innebar av fysisk komik, härlig grafik, och spelglädje före realism.

Transport Tycoon (PC)
screen

Egentligen gillade jag A-train till Amigan mycket mer än Transport Tycoon. Men det hindrar inte TT från att vara ett av de bästa micromanagmentspelen som släppts. En sak som jag älskade med det här spelet var den relativt höga inkörströskeln. Det var inte bara att sätta sig och börja lira på det sättet det är i alla spel i dag förutom i dem från Paradox.

Wacky Wheels (PC)
Wacky_wheels

Det är egentligen uppenbart vilken karbonkopia det här spelet är av Mario Kart. Men som så mycket annat är PC-versionerna överlägsna konsolversionerna eftersom hårdvaran är så mycket bättre. Istället för en trång splitscreen kunde man här koppla samman sina datorer i nullmodemsnätverk och spela på var sin “stor” skärm istället. Det kallar jag framtid!

5. Sid Meier's Colonization (PC)
0

Sid Meier hade fått mig helt frälst i sitt Civilization ett par år tidigare. Nu var det dags igen med hans nästa mästerverk, Colonization. Det var kanske aldrig riktigt lika bra som Civilization, men det hade en eggande tvist som fick en att spela om och om igen. Just one more turn är i dag ett välkänt begrepp. Det här var ett av de revolutionerande spelen i den subgenren av strategispel. Nyutgåvan Civ 4 – Colonization är väl värd att spela för de som inte testat den här guldklimpen.

4. Theme Park (PC)
theme-park

Barn av idag känner enbart till den Peter Molyneux som är utskälld av halva spelpressen för att ha lovat spelare över hela världen att man kunde hoppa över ett staket i Fable 1, vilket man sedan inte kunde. Men vi som var med sedan hans intåg på spelkartan vet att karln kan så mycket mer än det vi ser i dag. Theme Park skapades av det legendariska spelföretaget Bullfrog som likt Blizzard aldrig släppte något riktigt dåligt spel. Det här var också ett av mina allra första PC-spel, jag minns att det låg på 6 disketter. Än i dag får jag lite avundsjukkänslor när jag tänker på kompisen som hade CD-rom i sin dator och kunde köra CD-versionen av Theme Park. Enda skillnaden var att man kunde åka samtliga attraktioner genom en förrenderad filmsnutt.

3. Doom II: Hell on Earth (PC)
well_lit_corridors_of_doom

Spelet som fick mig att totalt kapitulera och sälja min Amiga och samtliga nummer av Datormagazin så att jag hade råd med den där Packard Bell 486:an utan CD-rom och ljudkort för 12999:- på Siba. Jag intalade mig att PC-speakerljudet inte lät så illa ändå och gick runt i de helt sjuka miljöerna som spelet ritade upp framför mina ögon. Jag minns speciellt en del av en bana där man går över en liten bro. Jag vet inte hur ofta jag fastnade på den och bara gick fram och tillbaka för att se hur sjukt snyggt spelet ritade upp miljöerna. Det kändes verkligen som att jag var där på riktigt. Det här var så fotorealistiskt man någonsin skulle kunna göra ett spel. Det här var framtiden redan i dag. Vilket spel!

2. UFO: Enemy Unknown (PC)
ufo2

Microprose… Sug på den utgivarkaramellen en liten stund. Se den röda logotypen sakta tona fram för att snart lysa i klarrött framför dig. Logotypen tonar bort och introscenen börjar. Det här är UFO- Enemy Unknown, även känt i USA som Xcom. Och det kanske även är med det namnet 90-talisterna känner igen det här spelet under. Jag har skrivit om det här spelet tidigare och min sammanfattning löd ungefär såhär: Spel som UFO görs inte längre. Och jag vidhåller min ståndpunkt. Det finns inget spel som just UFO. Det enda som kan komma i närheten är nyutgåvan som Firaxis i skrivande stund sitter och pillar med.

1. Benefactor (Amiga)
benefactor

Världens bästa spel, alla kategorier. Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det (börjar ni tröttna på de här orden nu?). Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen. Rent grafiskt såhär 18 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Musiken håller klassisk Amigakvalitet vilket innebär den bästa spelmusik man någonsin kan önska sig.

Efterlängtade Warlock

2011-12-26_00002

Jag har fått nys om ännu ett nytt efterlängtat spel som släpps i år. Så förutom Diablo 3 och det riktiga Xcom har jag nu också Warlock – Master of the Arcane att hyperhypa inför. Spelet ska vara någon slags blandning mellan mina två favoritserier, Civilization och Heroes of Might and Magic. Spelet utspelar sig i landet Ardania som sedan tidigare är känt från bland annat spelet Majesty, men även från Tower Defense-spelet Defenders of Ardania som jag tidigare har betatestat.

Jag kan egentligen inte säga så mycket mer om spelet eftersom jag inte vet mer än såhär. Men bara det att spelet har den här blandningen borde få fler än mig att gå igång. Och jag har sagt det förut, men säger det med glädje igen, 2012 är året då PCn åter igen kommer anta tronen som världens bästa spelmaskin.